Ofta läser man i texter att undergivenhet är en gåva och det
håller jag helt med om! Min undergivenhet är en gåva jag ger till Master därför
att Han förtjänat den, - och i gengäld får jag en gåva tillbaka, - Hans
Dominans.
För mig är det fråga om ett ömsesidigt givande och tagande om det hela ska fungera.
När den Dominante har vunnit tillit och respekt får Han med glädje min undergivenhet. Han har visat att Han kan förvalta den och därmed förtjänar Han den.
Och jag får Hans Dominans, därför att jag, förhoppningsvis, förtjänat den tillbaka. Dominansen är Hans gåva till mig som ett svar på det jag kan ge Honom.
För mig är det hela ett ständigt pågående växelspel. Dominans och undergivenhet är inget man får en gång för alla, det är en ständigt pågående process där båda två gör sig förtjänta av det ena respektive det andra igen och igen.
Att upprätthålla detta kräver vilja och längtan från båda håll och för mig är belöningen ljuvlig belåtenhet med hela tillvaron.
Om relationen skulle byggas på provokation och övermannande skulle det bara vara ännu en variant på den eviga maktkamp man ser i så många ”vanliga” relationer, - och vad är jag för en undergiven om jag ständigt måste sätta mig på tvären? Var finns då min tillit, respekt och vilja? På vilket sätt förtjänar jag Hans Dominans om jag beter mig så? Visst kan det vara trevligt med en liten ”brottningsmatch” då och då och att bli övermannad kan vara oerhört tändande men det är inget tillstånd någon orkar leva i någon längre tid tror jag.
Dominans/undergivenhet är för mig att jag som person är mig själv fullt ut. Det innebär att jag inte förställer mig, gör mig till, låtsas, ljuger eller gör våld på min person samt att jag inte skadar någon annan i det jag gör.
Jag är den jag är helt enkelt. Och om det inte skulle passa min partner så beror det inte på att jag är en ”oäkta” undergiven, utan på att jag och partnern inte är rätt för varann.
Jag vill heller inte att min Master låtsats vara någon Han inte är för i så fall skulle hela relationen vara en fejk för mig och det innebär inte att Han är en ”oäkta” Master utan att Hans sätt att dominera inte funkar för mig.
För mig är det fråga om ett ömsesidigt givande och tagande om det hela ska fungera.
När den Dominante har vunnit tillit och respekt får Han med glädje min undergivenhet. Han har visat att Han kan förvalta den och därmed förtjänar Han den.
Och jag får Hans Dominans, därför att jag, förhoppningsvis, förtjänat den tillbaka. Dominansen är Hans gåva till mig som ett svar på det jag kan ge Honom.
För mig är det hela ett ständigt pågående växelspel. Dominans och undergivenhet är inget man får en gång för alla, det är en ständigt pågående process där båda två gör sig förtjänta av det ena respektive det andra igen och igen.
Att upprätthålla detta kräver vilja och längtan från båda håll och för mig är belöningen ljuvlig belåtenhet med hela tillvaron.
Om relationen skulle byggas på provokation och övermannande skulle det bara vara ännu en variant på den eviga maktkamp man ser i så många ”vanliga” relationer, - och vad är jag för en undergiven om jag ständigt måste sätta mig på tvären? Var finns då min tillit, respekt och vilja? På vilket sätt förtjänar jag Hans Dominans om jag beter mig så? Visst kan det vara trevligt med en liten ”brottningsmatch” då och då och att bli övermannad kan vara oerhört tändande men det är inget tillstånd någon orkar leva i någon längre tid tror jag.
Dominans/undergivenhet är för mig att jag som person är mig själv fullt ut. Det innebär att jag inte förställer mig, gör mig till, låtsas, ljuger eller gör våld på min person samt att jag inte skadar någon annan i det jag gör.
Jag är den jag är helt enkelt. Och om det inte skulle passa min partner så beror det inte på att jag är en ”oäkta” undergiven, utan på att jag och partnern inte är rätt för varann.
Jag vill heller inte att min Master låtsats vara någon Han inte är för i så fall skulle hela relationen vara en fejk för mig och det innebär inte att Han är en ”oäkta” Master utan att Hans sätt att dominera inte funkar för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar